Memo är saknad...

Här är en bild av N. och Memo..

Memo..

Jag minns så väl första gången jag träffade Memo. Vid det tillfället praktiserade jag hos hans uppfödare som kennelassistens. Den där lilla genomsnälla hunden, röda mysiga herrn som bara ville vara nära, satt i knäet och var så ofantligt snäll. Han var väldigt lik sin mamma, Ebba. Ebba var en väldigt vinstrik cocker och memo hade verkligen ärvt hennes temperament och fysiologi. Tyvärr var han lite för feminin, han såg verkligen ut som en liten Ebba-dotter.

På hösten, närmare bestämt den 9 september, åkte jag med en gammal arbetskamrat ner till Borås för att kika på polishundsSM. Ena dagen tog jag "ledigt och följde med kennelägaren till Sofiero på utställning, där fick jag förfrågan om jag ville ta Memo på foder från honom. Oj oj så glad jag blev. Jag minns att jag köpte ett jättefint läderhalsband med mässingkedja, ett matchande koppel och en beige fäll, för att matcha hans underbara röda färg. Vi åkte tillbaka till kenneln och jag började planera att ta hem honom. Bokade om biljetterna, fick låna en flygbur och ja, på den vägen var det.

Memo fick åka flyg för första gången, han tyckte inte det var särskilt spännande och hade gjort både det ena och det andra hysset i buren. När vi kom till Umeå flygplats så var pappa där och mötte oss, vi åkte senare till Hörnefors och jag var en lycklig hundägare.

Memo var i princip alltid med mig till skolan, jag hade vid det tillfället fått en lägenhet på Umedalen och cyklade över åkrarna till skolan med honom hack i häl. Han fick vara i inackordningsburarna på skolan under dagarna och levde livet.

Jag minns det första gången jag släppte honom helt lös.. Han var trots allt en hund som bott 2 år på kennel och hade i princip aldrig varit lös förut. Jag gick ut med honom på åkern och släppte honom.. Han sprang som en galning, fram och tillbaka och gjorde en massa spanielrace över hela lägdan. Så underbart att se honom. Att ha honom lös var aldrig några som helst problem. Han var alltid nära och lyssnade direkt man ropade på honom.

Relativt snabbt så började vi träna lite lydnad, det var dock aldrig något som han tyckte var särskilt skoj, han hade verkligen jättesvårt för att förstå varför han skulle stanna kvar när jag gick iväg, han ville ju vara nära! Men trägen vinner, efter ett tag så satt allt det väsentliga och vi funderade på att starta en liten lydnadstävling. Men det blev aldrig av.

Vardagslydnaden satt dock, som ett smäck. Han var ofantligt enkel att ha med sig och ofantligt lyhörd. Inte många gånger har jag fått skrika på honom. De gånger då jag har fått blivit arg har slutat med ett leende. Memo älskade verkligen vattendrag. Inte att bada, som hundar i allmänhet gör, utan för att ha som en relaxavdelning. Han gled alltid ner, med totalt lock för öronen, i alla dyngdiken och lade sig ner på sidan och kollade på en med sina stora bruna ögon och verkade tycka att man hade missat det mest väsentliga med livet; att ligga i ett kallt dyngdike och bara njuta.

Min pappa har alltid varit som en stor favorit hos Memo, han hade en stor förkärlek till män. Det var aldrig så att han ogillade tjejer, men han föredrog bara att vara i manligt sällskap. När jag behövde hundvakt så fanns alltid pappa där och ställde upp.

Vissa olater hade han dock, ett var bland annat att han ogillade att vara ensam hemma. Det satt i ända tills dess att han försvann från oss. Vi insåg dock att han kände en stor trygghet i att vara i bur, så när han lämnades hemma så blev det i sin stora stålbur. Vi fick även lära oss att placera stålburen så han inte kunde se dörren, för gjorde han det, så kunde han inte riktigt slappna av. Där låg han dock och inväntade att man kom hem, ofta med nosen nertryckt i fällen pekandes mot var han tyckte ytterdörren fanns. Många gånger har man möts av hans blick när man kommit hem där han har velat förmedla "Men var det dags att komma nu? Jag har ju legat här i flera timmar.." även om det bara rörde sig om minuter.

Memo hade även en enorm förkärlek till att bära saker, framförallt skor, som den spaniel han var. Skorna som placerades fint i hallen när man kom hem, flyttades snabbt iväg till något annat ställe, gärna under köksbordet eller bakom någon soffa. Han förstörde dock aldrig några skor, utan bar den med stolthet runt i hemmet.

När Memo var något år så fick han ett epilepsianfall, det var väldigt skrämmande och efter otaliga veterinärbesök så insåg vi att det var något vi fick leva med. Dock så krävde det betyligt mer planering, det gick inte att lämna honom. Hans anfall var väldigt få, ibland bara något per år, så vi valde att inte medicinera.

När jag flyttade ner till Stockholm och började jobba så följde Memo med. Man kunde se att han saknade norrland, men det gick an. Han fick en kompis som tyvärr inte stannade kvar särskilt länge. Det var en söt liten västgöraspetstik, en ärtig dam, som lyfte fram det bästa ur Memo. Hon var dock inte särskilt stabil i psyket enligt oss där hemma, så innan vi fick vårt första barn så valde vi att lämna tillbaka henne till uppfödaren. Memo tog allt med ro, han har dock alltid varit en hund som tagit det mesta relativt bra.

När A. föddes så tog han även det med ro, hon var rätt söt den där damen och tappade mycket gott på golvet, det tyckte Memo var en bra egenskap och verkade trivas med tillvaron. Han var så snäll, brydde sig aldrig om när A. kröp på honom och skulle kramas, när hon satt där med hans svans i munnen och klappade hans öron. Så ofantligt snäll.. Vår Memo.

Dock insåg vi svårigheterna med att ha en hund som kunde få ett epileptiskt anfall när vi inte var hemma, så jag kände att för Memos skull så borde han få det bättre och få mer uppmärksamhet. Pappa och Mamma ställde upp och tog hand om honom, det har varit jobbigt för dem att pussla ihop allt som krävs för att kunna ha en hund, men dom har verkligen ställt upp och gjort allt vad dom kunnat för Memo.

Memo flyttade upp tillbaka till mina föräldrar och jag hade honom hemma hos oss då det passade. Jag fortsatte även att trimma honom för att hålla honom i cockerskick. Hos mina föräldrar fick han chansen att vara med pappa på dagarna på jobbet, han följde med ut med båten och stormtrivdes. Okey, båten kanske inte var något han älskade, men han fick möjligheten att vara med pappa och mamma, det var allt som han begärde.

Han var även med pappa när han körde buss. Pappa har berättat om hur han låg under fötterna på honom när det var dags att åka. Hur han drog en repa i bussen, för att utföra "Bälteskontroll" på barnen som åkte. På äldre dagar hade han även lärt sig att känna igen ljudet när pappa drog i handbromsen och skulle öppna dörrarna och gå ut. Viips var han uppe och stod och väntade vid bussdörren. Han hade även lärt sig procedurerna på garaget, efter morgonfikat så gick han snällt in i sin bur och lade sig, han visste att han inte fick följa med på de turerna.

Hemma hos mamma och pappa så fortsatte han såklart att bära skor, av någon anledning så hade han en förkärlek för mina småbröders skor. Alla hamnade fint under köksbordet. Han hade även sin egen soffhörna där han låg och snarkade kvällarna i ända tillsammans med pappa.

Det senaste året hade han blivit lite stelare, men fortfarande var han vid god vigör. Vi firade en sen jul tillsammans med mamma och pappa, Memo var som alltid utklädd till tomte, jag hade sytt kläder till honom för några år sedan, med tomteluva och allt, han var så fin, vår Memo. Det var något som han aldrig hade tyckte varit något problem, att ha på sig kläder. Det var såklart en väldigt bra egenskap då man är cocker eftersom det ibland kan behövas regnkläder under regniga dagar.

Barnen älskade Memo, vuxna med. A. var alltid så lyckligt då hon fick gå med honom själv, hålla i kopplet. Memo drog lite från och till, men med barnen var han alltid så snäll. Jag minns när min kusins dotter ringde en gång när dom var här nere.. Hon ville köpa Memo. Världens underbaraste Memo.

För några veckor sedan så var vi tillbaka på våra gamla promenadstråk på Umedalen. Det var nästan så att jag kände att han kände igen sig. Vid korsningen bortanför gamla Iksu Spa så stannade han och kollade på mig som om han ville påpeka att vi alltid brukade ta höger där vid cykelbanan, inte vänster som den här gången. Men han lommade med mig och hade snabbt glömt bort att vi gick åt "fel" håll.

Den 3 maj så försvann Memo från oss, hastigt. Det är ofantligt tomt utan honom och jag förstår att det är fruktansvärt tomt för min pappa och mamma. Dom har levt med honom dom senaste åren och både älskat och tyckt det varit jobbigt med hund. Men Memo var Memo.. Han var en liten prick som förgyllde vardagen, som troget väntade hemma, sov på huvudkudden och gottade sig i att bli kliad på magen.

Jag är glad att han inte behövde vara ensam, den dagen då han försvann från oss. Jag är ofantligt glad att mamma fanns där, även om det måste ha varit fruktansvärt svårt för henne att se honom ryckas iväg. Jag är samtidigt ledsen, att min pappa inte hann säga hejdå till sin kompis..

Tack Tord för att vi fick möjligheten att äga den här fantastiska hunden, han har hjälpt mig genom mycket och alltid funnits där. Tack mamma och pappa för att ni har ställt upp för honom, för mig. Tack Memo för den tiden vi fick.. även om vi hade hoppats på några år till..

Älskade Memo, vi saknar dig.

Line Sam Memories - 1999-06-15 - 2009-05-03

Bildspel på Memo, från 2001-12 till 2009-04. Vi saknar dig en massa!