Hundsjuk..

Hundsjuk. Ja, det är bara förnamnet. Jag är är så himla hundsjuk att det finns inte.. I söndags när vi åkte tillbaka från Dorotea så mötte vi upp T. i Sundsvall. Det är lite av en tradition att stanna där och käka på Max med honom. Hur som helst så har herr T. numera en "liten" hund hemma. En schäferhane som kallas Roxx. Han strax 4 månader och, enorm. Jag som är van med lite "mindre" hundar blev rätt imponerad av hans storlek. Hur som helst, han är en riktigt fin krabat, jag gillar verkligen hans färger.

Schäfer är en ras som jag faktiskt är lite intresserad av, tyvärr så är hälsan lite av ett orosmoment. Ledstatistiken rent generellt är inte något att hänga i granen och min personliga erfarenhet har lett mig in åp att vara rätt skeptisk till just den rasen, inte på grund av lederna, men även på grund av allergiproblem som jag har sett en del hos dem.

Men ändå, trots allt, är det en ras som intresserar mig. Jag har träffat en hel del väldigt trevliga individer, men även individer som jag varit mer tveksamma till. Mycket beror dock på ägarna, det kan jag definitivt säga. Det är en rätt krävande ras, dom kräver sina rutiner och en fast men vänlig hand. Jag har sett en del ägare som verkar ha skrämts lite av deras hundars fysiska attribut, som har backat och ignorerat bort helt förkastliga beteenden i redan tidig ålder. Det är inte alls bra.

Här hemma har vi diskuterat lite kring det här med hund och vi är båda överrens om att vi vill ha hund inom den närmsta framtiden. Jag personligen försöker att vara lite realistisk. Jag vill mer än gärna ha en hund att kunna arbeta med, satsa på räddning, lydnad eller sök. Absolut, ingen tvekan om saken. Men frågan är om det är rätt tid för det nu? Jag har kommit mig bort från hundvärlden under ett ta nu och känner mig lite ringrostig, barnen är relativt små och kräver fortfarande mycket tid öven om dom med är väldigt positivt inställda till en hund. Att sticka iväg och träna på klubben några timmar i veckan samt befinna sig ute i skogen någon timme per dag känns faktiskt inte helt omöjligt, men jag vill vara realtistisk. Kommer vi att ha möjligheten att ha en hund som vi vet kommer kräva allt, och lite till om det vill sig så?

Personligen känner jag mig osäker. Jag behöver nog komma in i hundägandet igen, komma mig ut på klubben, känna av mina intressen, lära känna folk som kan var till stöd och sedan, när barnen blivit lite äldre, skaffa mig en lite mer krävande hund. Nu är det inte så att jag inte vill aktivera min hund. Missförstå mig inte. Det är bara rätt stor skillnad mellan en hund och en hund. Lite som att jämföra en Audi RS6 med en Koeningsegg CCR-bil. Båda har mycket under huven, den ena är en mer funktionelig högpresterande personbil medan den andra en exeptionellt snabb bil men ofunktionell familjebil. Den är mycket mer.

Inom brukshundsvärlden funderar vi lite kring en schäfer eller en malinois. Malinoisen tilltalar mig mest på grund av deras sätt men även att dom är friskare rent generellt. Schäfern tilltalar mig estetiskt och funktionellt. Men allvarligt talat, vill jag inte att vi kan ha en hund där kidsen kan vara delaktiga, få växa med hunden, ha möjlighet att engagera sig i hunden om några år? Jo, det vill jag. Jag tvivlar lite på min förmåga och kunskap att kunna forma en hund i den kalibern till något som jag kan låta mina barn engagera sig i. Vem låter sin 16-åring övningsköra i en Koeningsegg CCR med trasiga bromsar och ej tillfredställande styrning? Inte jag i alla fall.

Jag vet att jag kan, jag har motivationen, delar av kunskapen, intresset. Men, räcker det?

Personligen känns det som att jag i första skedet vill ha en mer "lagomhund". En hund som har de kvaliteerna jag vill komma åt, arbetsintresset, storleken, hälsan, men som är mer "överkomlig", där ett darr i styrningen inte kan ge alldeles felaktiga resultat.

Frågan är bara om jag är feg? Jag undrar om jag inte är det. Det finns ju faktiskt olika modeller hos Audi som kanske är mer tilltalande lika så som det faktiskt inte är ett måste att köpa en Koenigsegg om man vill kunna ta sig snabbt fram.

Ja, det här tål att funderas över. Hur som helst är jag medveten om mina och R, samt familjens, gränser. Jag kommer inte tillåta oss själva till ett förhastat beslut, DET är i alla fall dagens sanning.

Här nedan har ni bilder på "lille" Roxx.

Min lilla Memo och lilla N. Saknar honom och saknar barnen. Dom är i Finland med sin pappa..